Jag är...

Igår var det dags för min andra lektion i yoga. Första gången kom jag dit med andan i halsen, så stressad att jag kände mig lite yr. Eftersom det inte riktigt rimmar med yoga så såg jag till att vara ute i lite bättre tid denna gång. Så fort man kommer in i salen och möts av mattor på golvet, svag avslappnande musik och tända ljus, bara stillnar det där ekorrhjulet man har på insidan. Allt går ned på långvarv, andningen blir djupare och axlarna åker ned från öronen.
Dagens tema var; vem är jag? Om man skalar bort namn, yrke, utbildning, familjeroller och alla materiella saker som hus och bil. Frågan är rätt lätt och rakt på sak. Men svaret? Ja det är ju oändligt mycket svårare! Om man inte är mor, maka, syster och dotter. Om man inte är sin diagnos, om man inte är kvinna ens. Vad är då kvar?
Kanske är jag: snäll. Ärlig. Empatisk. Trogen. Hjälpsam. Men detta gäller ju mot andra. Mot mig själv är jag: elak, nedvärderande, negativ och förljugen. Jaha.... Det låter ju inte så bra. Måste hitta sätt att ändra mitt beteende mot mig själv. Det kan ju i och för sig vara en utmaning. I fyrtio år har jag sett ned på mig själv i allehanda situationer så det är nog dags att börja peppa mig nu! Att hitta sätt att förbättra min hälsa har jag gjort ända sedan jag blev sjuk. Men den mentala biten kan nog också vara viktig. Ska använda dagen till att tänka ut några mentala tillgångar!