Nu kan man äntligen börja ta sig fram på stigar och småvägar till häst. Isen har smält undan så man slipper glida omkring som bambi på is. Hur många broddar man än sätter på hästen så är det lika spännande att se hur man ska ta sig fram. Nu är problemet istället det motsatta. Är det en väg här, eller ett vattenhål utan botten? Igårkväll hade vi två dränkpumpar bakom stallet i flera timmar för att få fram fast mark. Men om man ser det från den ljusa sidan så lär sig ju hästarna att gå i vatten, vilket är jättebra träning. Om man inte håller på med hästar så vet man kanske inte att hästar verkligen tror på både storsjöodjuret samt loch ness odjuret. De ligger i olika vattenpölar runt om i världen och bidar sin tid. Och när en häst plötsligt dyker upp; tar de sin chans och går till attack. Detta resulterar i att man som ryttare kan sitta och finula på hästryggen för att sedan plötsligt befinna sig i ett dike, med eller utan häst, beroende på sin balans, därför att den lilla vattenpölen till varje pris skulle undvikas. Ett rör i ett dike som det sipprar lite vatten ur, kan också vara ett tecken på att en vattendrake eller liknande kommer att attackera inom kort. Då kan det vara bra att ta sig förbi snabbt som ögat, med eller utan ryttare. Vi ryttare är även ganska korkade när det gäller att förstå andra grundläggande saker som ; prasslande presseningar är lika med "utsvultna prärievargar", plötsligt uppflaxande fågel är lika med "mordisk vetrinär", smällande bildörr bortom synfält är lika med "bäst att fly". Vi har mycket att lära av våra hästar. Fast en del människor hävdar att hästar har mycket att lära av oss människor. Jag vet inte jag. Men jag vet iaf att jag älskar att vara med min häst, fast vi talar olika språk ibland. Hur ont jag har, hur dåligt jag mår, hur svag jag må vara, så flödar energin emot mig så fort jag ser isold, min underbara vän och skogsmulla!
