En stjärna

Igår såg vi finalen på Melodifestivalen som alla andra barnfamiljer! Är lite nöjd nu när allt är över men misstänker att dottern inte håller med...
Blev dock väldigt glad när jag såg att Louise Hoffsten kunde gå själv denna kväll. I första deltävlingen fick hon gå armkrok med en man upp på scenen vilket påverkade mig starkt. Hon är den enda jag kände till som också hade MS, när jag fick min diagnos. Tror att hon är ca åtta år äldre än mig, vilket egentligen inte har någon som helst betydelse. Dock blir det ju lätt så att man jämför lite.... Om hon fortfarande kan gå vid 48 års ålder kanske jag också kan det...
Det finns ju många olika sorters MS, eller snarare är det så att symptomen varierar kraftigt. I början hade jag bara sensoriska skov, men på sista tiden har jag begåvats med enorma smärtor samt muskelkramper som gör att min kropp får impulser att vakna 50 ggr per natt. Vilket såklart leder till utmattning.
Märkte häromdagen att maken inte hade limmat fast våra trösklar i huset som vi byggde klart för två år sedan. Tänkte först att "det kan ju jag ta tag i och göra färdigt". Men sedan tänkte jag; han kanske har lämnat det så med flit så det blir lätt för mig att rulla runt i rullstolen sen. Hm. Ska man limma fast och på så vis tänka; här ska inga rullstolar fram!!! Eller bara vika sig för det faktum att så lär det bli, inget att göra åt. Å sedan eventuellt se maken ligga å svära för att Karlssons klister sitter så in i hel....e..? Ja det är frågan...