Nu har dagsmejan äntligen kommit! Snön smälter i solen, det rinner i strida strömmar här och var, vilket direkt orsakar små översvämningar. Detta resulterar i leriga kläder. Och leriga hästar. Och lerigt barn. Och lerigt hem. För att göra det hela lite mer spännande så fäller hästarna och katten i ofantliga mängder så att man hela tiden nyser och undrar varför köttfärssåsen smakar hårigt...
Att leva på en gård med sina egna hästar utanför fönstret, har varit min dröm sedan jag var ca fem år. Detta gäller alla (tjejer) som gillar hästar. Man kan välja tre vägar om man vill ha hästar i sitt liv.
Ett: betala en liten peng varje månad och åka en timme i veckan till en ridskola. Där får man oftast en färdigsadlad häst som man rider i en timme och sedan lämnar till nästa person. Sen åker man hem och duschar och gör något annat.
Två: man åker på ett trevligt ridläger en gång per år. Där blir man serverad god mat och kanske ett glas vin på kvällen, och träffar intressanta människor. Kanske får man rida på någon strand och liksom galoppera i strandkanten som på film. Sedan åker man hem och gör något annat.
Tre: köper en egen häst för en helvetes massa pengar. Gärna två gånger så mycket som man lagt på sin bil (minst).Köp sedan en stor eller liten hästgård och flytta in. Här lägger man sina sista helvetes massa pengar. Oavsett var i landet man bor, är det svindyrt att bo på hästgård. Sedan är det bara att lägga alla pengar man inte har på hö, ensilage, halm, kraftforder, mineraler, vitaminer, saltstenar, hovslagare, veterinärer, stängsel, stolp, hästtransport, sadlar, grimmor och allehanda annan utrustning.
För en icke hästintresserad person verkar kanske val ett som det lättaste samt trevligaste alternativet... Särskilt om man lägger i beräkningen att man om man väljer alternativ tre, måste vara hemma ca 365 dagar om året för att kunna fodra och motionera sin häst. Så semestrar är lite överflödiga. Sedan tillkommer ju spänningen i att se hur det känns att aldrig ha sovmorgon, eftersom hästar mår bäst av att få mat på regelbundna tider. Har man tur som jag har haft, så köper man en häst som efter ett par månader, blir kroniskt sjuk och måste ha olika täcken och smörjas med olika salvor och transporteras in och ut ur stallet beroende på hur mycket insekter det finns ute... Detta tar ganska mycket tid i anspråk.....
Min man tyckte att det räckte att se travhästar på tv, när vi träffades. Mer än så behövdes inte. Nu har han sålt sin villa på lugna villagatan och köpt samt byggt ut en hästgård med mig. Detta betyder att han först snickrar på jobbet i ur och skur, och sedan kommer hem och snickrar i ur och skur. Och eftersom han är en sådan snäll man, så fodrar han mina hästar på morgnarna i perioder, så jag slipper slita upp lillan i ottan..... Sedan köpte han en traktor för sina sparpengar så han kan fixa min ridbana, och sen önskade han sig en harv till traktorn så han kunde fixa lite på betena... Och sen byggde han en ligghall till mina hästar. Så sammanfattningsvis kan man ju säga att jag har dragit en högvinst. Jag får leva min hästdröm med en drömman, å det är inte fy skam! Men fattig, det är man!
^^ Vänta bara tills du kommer hem till mig och min "hästgård" då ska du få se på fattigdom! Dito sjukskriven - men ensamstående utan snickarkunnig gube får torpet förfalla tills våttapeterna krullat upp sig till taket och tegelpannorna flagnat bort. ^^ Hästarna får allt, de är min medicin och terapi :-)Kram / Russtoka med den gula russhingsten.
SvaraRadera